Icecream to die for!
Igårkväll år jag glass i Linköping med kompisar. Valde ut två glassar jag förmodade skulle smaka toppen: After Eight och Cheescake.
Glassen var god. Dock kände jag av att det förmodligen var spår av nötter i den, men jag brydde mig inte allt för allvarligt om det eftersom jag haft sådana känningar förr och då har de gått över.
S och jag halvspringer till pendeltåget. Jag placerade mig så jag åkte baklänges. Framme i Norrköping hade illamående tilltagit. Förmodligen åksjuka tänkte jag.
Vi åkte till COOP och handlade. Körde vidare hem till S's pv's kompis för att laga mat. Jag hade stickningar och smärtor i bröstkorgen.
Fast besluten att mina besvär snart skulle gå över (särskilt när jag fått i mig lite mat) såg jag in till toaletten. Funderade över om jag skulle kräkas lite, men jag hade ingen lust att framkalla kräk hemma hos någon jag inte känner. Tvättade av ansiktet med lite kallt vatten och såg mig i spegeln. Vid ögat, intill näsroten, upptäckte jag att jag var svullen. Där var ett symtom jag aldrig förr kan minnas att jag haft.
Smått skärrad gick jag ut till de andra och visade Sanna mitt öga. Vi konstaterade att jag nog kanske skulle ringa sjukvårdsrådgivningen, så det gjorde jag. Kvinnan i luren sade åt mig att, då jag inte hade någon akutmedicin i närheten och vårdcentralerna i Norrköping redan stängt, åka till akuten för vård.
Ibland kan det gå jättelångsamt på akuten. Några hade varit där i 7 timmar hörde jag. En pojke som skadat armen på något sätt (men såg inte ut att ha ont) hade en pappa som gnällde otroligt högljudt. Jag kom in, anmälde min närvaro och blev hämtad av en sköterska nästan direkt.
Hamnade på en säng i ett rum och blev beordrad att ta av tjockiströjan jag hade på mig. Så det gjorde jag. Plötsligt rusade en annan sjuksköterska in med en läkare i släptåg. Alla började ställa en miljard frågor (som kändes omöjliga att svara på, men jag gjorde så gott jag kunde!) och under tiden hade jag fått en kanyl i armen, en dos betapred och tavegyl. Snart hade också min puls, syresättning och kroppstemperatur blivit uppmätt. Jag satt kvar ett tag och hade tråkigt. Blev utflyttad i korridoren, och fick några tidningar. En halvdöd gammal kvinna skulle in i det rum jag var i. Hon åkte ut en stund senare.
Efter ett slag, när det värsta gått över blev jag flyttad på igen. Denna gång gick jag själv. Det var här, i något slags väntrum/korridor, som pappan med sonen satt. Även en hel del andra intressanta personer. Uttråkad väntade jag. Läste slött i tidningarna - ville hem.
Ungefär 4 timmar efter att jag anlänt till Vrinnevisjukhuset fick jag åka hem. Pappan med sonen hade varit där i minst 7 timmar, några andra i 11 utan att ha fått hjälp av läkare. Det är tydligt att de tvingas prioritera.
För 250 kronor fick jag: akutbehandling och två doser läkemedel med mig hem. Och en dödligt god (?) glass.
Glassen var god. Dock kände jag av att det förmodligen var spår av nötter i den, men jag brydde mig inte allt för allvarligt om det eftersom jag haft sådana känningar förr och då har de gått över.
S och jag halvspringer till pendeltåget. Jag placerade mig så jag åkte baklänges. Framme i Norrköping hade illamående tilltagit. Förmodligen åksjuka tänkte jag.
Vi åkte till COOP och handlade. Körde vidare hem till S's pv's kompis för att laga mat. Jag hade stickningar och smärtor i bröstkorgen.
Fast besluten att mina besvär snart skulle gå över (särskilt när jag fått i mig lite mat) såg jag in till toaletten. Funderade över om jag skulle kräkas lite, men jag hade ingen lust att framkalla kräk hemma hos någon jag inte känner. Tvättade av ansiktet med lite kallt vatten och såg mig i spegeln. Vid ögat, intill näsroten, upptäckte jag att jag var svullen. Där var ett symtom jag aldrig förr kan minnas att jag haft.
Smått skärrad gick jag ut till de andra och visade Sanna mitt öga. Vi konstaterade att jag nog kanske skulle ringa sjukvårdsrådgivningen, så det gjorde jag. Kvinnan i luren sade åt mig att, då jag inte hade någon akutmedicin i närheten och vårdcentralerna i Norrköping redan stängt, åka till akuten för vård.
Ibland kan det gå jättelångsamt på akuten. Några hade varit där i 7 timmar hörde jag. En pojke som skadat armen på något sätt (men såg inte ut att ha ont) hade en pappa som gnällde otroligt högljudt. Jag kom in, anmälde min närvaro och blev hämtad av en sköterska nästan direkt.
Hamnade på en säng i ett rum och blev beordrad att ta av tjockiströjan jag hade på mig. Så det gjorde jag. Plötsligt rusade en annan sjuksköterska in med en läkare i släptåg. Alla började ställa en miljard frågor (som kändes omöjliga att svara på, men jag gjorde så gott jag kunde!) och under tiden hade jag fått en kanyl i armen, en dos betapred och tavegyl. Snart hade också min puls, syresättning och kroppstemperatur blivit uppmätt. Jag satt kvar ett tag och hade tråkigt. Blev utflyttad i korridoren, och fick några tidningar. En halvdöd gammal kvinna skulle in i det rum jag var i. Hon åkte ut en stund senare.
Efter ett slag, när det värsta gått över blev jag flyttad på igen. Denna gång gick jag själv. Det var här, i något slags väntrum/korridor, som pappan med sonen satt. Även en hel del andra intressanta personer. Uttråkad väntade jag. Läste slött i tidningarna - ville hem.
Ungefär 4 timmar efter att jag anlänt till Vrinnevisjukhuset fick jag åka hem. Pappan med sonen hade varit där i minst 7 timmar, några andra i 11 utan att ha fått hjälp av läkare. Det är tydligt att de tvingas prioritera.
För 250 kronor fick jag: akutbehandling och två doser läkemedel med mig hem. Och en dödligt god (?) glass.
Kommentarer
Trackback