fluga

Kära flitiga läsare,
Det har gått två år sedan jag började mitt arbete. Det är crahaaaaaazy. Jag tänker på det ibland, att det här är min framtid de kommande 40-something åren framöver. Låna ut mig själv i 8-9 timmar om dagen.

Jag tänkte på det särskilt lite extra idag. Lyssnade på Björn Lindeblads sommarprat förut när jag var ute och gick. Han var 26 år och hade varit karriärist i tre år när han plötsligt beslöt sig för att sluta. Han blev buddistmunk i 16 år. Alltså, vilken oerhört befriande - som han själv uttryckte det - gåva att våga släppa allt.

Själv har jag inte riktigt kommit till det stadiet ännu, men tanken kring det är spännande. Lämna allt man äger och har för att gå i kloster och meditera hela dagarna. Lämna bort allt jag äger och har...


...kanske en annan gång.

Hälsningar,
Er flitiga skribent

Jag har jobbat länge nu. Och det känns bra.
På vägen till affären såg jag studenter i overaller. Det kändes också bra. Been there, done that. Såklart lite vemodigt att den delen av livet är över, men det finns mycket annat som är roligt också.

Jo jo...

Jag har alltid gillat att få som jag vill, och det har jag nästan fått i jobbsammanhang. Det var aldrig något problem för mig att få sommarjobb, och extrajobbat har jag gjort under alla terminer utom två (på högskolan). Som mest kanske jag skickade in två-tre ansökningar. 2008 och 2009 hade jag till och med förmånen att kunna välja mellan två sommaranställningar. Men 2010 fick jag inget jobb.

Fram till nu.

För en månad sedan var jag på intervju och nu sitter jag med fast tjänst. Det tog strax över fyra månader från att jag håvade in resultatet från min sista tenta (och därmed alltså var färdig med min utbildning), fem om man ska räkna från själva tentan. Och jag kom inte ens upp till 100 ansökningar (men det var inte så superlångt ifrån).
Ett av de sista jobben jag sökte stod ut lite mer. Arbetsuppgifterna verkade extra intressanta och jag tänkte själv att den sortens arbete kunde passa mig.

Tänk att de valde ut mig! Förstå att det känns helt galet. Jag har blivit anställd för att jag har satsat på (för mig) rätt utbildning och förmodligen är lite trevlig.

Min högskola "flyttade ut" (bytte bort sina bästa lokaler). Studentkåren där jag pluggat läggs ned. Hultsfredsfestivalen läggs ned. Skunk läggs ned. Lunarstorm läggs ned.

Mycket av det jag förknippar med glada (eller åtminstone på något vis charmiga och lite märkliga) dagar i mitt liv finns snart inte längre kvar. Det är vemodigt, men det känns ändå som att jag kan ta det med ro.

Det var mitt liv då. Nu är jag i färd med att börja ett nytt kapitel. Jag är otroligt glad över att ha fått andas soljästa langos vid skräpbandet på Returstationen på Hultsfredsfestivalen. Jag är tacksam över att Skunk lärde mig grunderna i HTML-kodning. Jag är lycklig över att ha kvar söta små ångestfyllda dagboksinlägg från 2003 på Lunarstorm (tyvärr jag har inte kvar inläggen från mitt första konto, från 2000-2003, det hade varit otroligt spännande att läsa dem!).

Det är så här det ska vara. Förändring är positivt. Det får oss att uppskatta det som var ännu mer. Särskilt när det gäller de utbildningsrelaterade nedläggningarna nämnda ovan får det mig att känna än mer säkerhet på att jag valde precis rätt utbildning och att jag har gjort precis rätt karriärval. Min studietid, Hultsfred och communitysna har format mig till den jag är och gett mig fantastiska vänner. Jag är tacksam.

Nu ska jag gråta en vemodstår och se fram emot framtiden.

* Lägenhet
* Mobiltelefon
* Kamera
* Bil
* Soffa

Utan prioriteringsordning. (Fast lägenhet är viktigast!)


Kanske jag skulle ta och köpa mig ett par lotter i hopp om lättförtjänta miljoner...

Fantastisk midsommar!
Underbart väder och härliga människor.

Badpremiär - både i insjöar och Östersjön.
Nästa helg blir det badpremiär på Västkusten (får vi hoppas).

Life is good.

Lantbruk = farligt.
Idag fick jag en järnstolpe i nyllet. Det var inte särskilt skönt. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker att jag känner ett hack i kindbenet där stolpen slog i. Jag har inte ont i huvudet, så hjärnskakning tror jag inte att jag drabbats av. Den enda krämpan är väl egentligen att det blev ett litet märke och en bula.



Synd bara att jag inte är ledig längre. (Är det nu man ska skriva: "Och så är man inte det" och en hög med ;PppPppPppPpPppPp ??)

Det enda jag tänker på är jobb och framtid. Tänk om jag dör imorgon?
Jag förstår att jag behöver slappna av mer. Lite vill jag tro att jag har slappnat av när jag ser tillbaka på det senaste halvåret. Men att bli ofrivilligt ledig är svårt, och inte alls på samma sätt som att få ett planerat sommarlov eller semesterveckor. Sommarlov och semestrar är ju dessutom tidsbegränsade. Detta kan pågå hur länge som helst. Men det kan också få ett abrupt slut - vilket ytterligare är en anledning att njuta desto mer.

Varje vardag då jag inte får ett samtal är en jobbig vardag. Ju längre tid det går, desto mindre är chansen att jobbet jag sökt blir mitt.

Någon sa till mig att det krävs hundra jobbansökningar för att få ett arbete. Samtidigt som jag är trött på att söka jobb, vill jag fortsätta för att nå denna magiska summa. Att komma upp i hundra ansökningar tar ett tag, och gör mig något stressad. Ond cirkel alltså, för mig som vill lära mig att ta det lugnt och bara vara.

Att bero på det här med jobb känner jag mig riktigt arg idag. Jag har synat jobbannonser. Varje gång jag läser: "Du ska ha utbildning inom... eller motsvarande." blir jag lite glad - för utbildning har jag ju. I nästa mening står det: "Du ska ha erfarenhet av det, det, det, det, det och det.". Flika gärna in ett "flergårig" där också.

Förut kände jag att det var en hopplös situation och jag blev lite nere. Nu är jag bara arg. Jag är riktigt arg. I politiska debatter talas det om unga som ska ut på arbetsmarknaden. Men då är det gymnasieungdomar som står i fokus. Vi med utbildning då? Och så lyssnar man på nyheterna om hur få jobb som Arbetsförmedlingen förmedlar per år. Traineeplatser och praktik är hårdvaluta. Det dyker sällan upp sådana uppdrag, och när det gäller just mitt utbildningsområde har jag inte sett något som sticker ut.

Teoretisk kunskap har jag. Praktisk i den utsträckning att jag forskat i vissa delar, så som i projekt under kurser och exjobb. Hur ska jag få arbetslivserfarenhet inom min utbildnings ramar om ingen vill investera i mig? Jag vet att jag kommer bli världsbäst på mitt jobb, men jag kommer aldrig att bli det om jag inte får börja någonstans.

Jag är övertygad om att i många fall kan en nyutexaminerad göra ett lika bra jobb som någon med mångårig arbetslivserfarenhet. Oavsett jobb krävs alltid någon form av introduktion både för nya och gamla i gamet. Andra fördelar är att vi har färsk kunskap och vill komma ut på arbetsmarknaden, medan våra äldre konkurrenter kanske är påväg ut ur den.

Jag borde skicka iväg fler jobbansökningar, det vet jag. Det är dumt att hålla tummarna för jobb jag precis har sökt, men jag vill verkligen! Det känns liksom svårt att motivera varför jag ska få ett jobb, när jag vet att jag egentligen vill ha ett annat.

Och vad gäller mina resplaner som blev uppskjutna har de skjutits upp några månader ytterligare. Och plötsligt blev resan både längre och dyrare. Ja, det är dumt att lägga mer pengar på en resa när jag inte har några garantier om varken jobb eller plugg och därmed inkomst och tid (tänk om jag får jobb, och inte får ledigt). Men jag har längtat iväg i två år nu, och lite måste jag få leva! (Så länge jag fixar en biljett som jag kan om/avboka i värsta fall.)

Och vad gäller min bostadssituation har jag ju önskat mig en lägenhet. Har tittat runt lite. Det är jävligt dumt, jag blir bara köpsugen. Men jag har lugnat mig lite och börja acceptera min situation på ett annat sätt.

Med andra ord: Två optimistiska halvkorkade val och ett klokare synsätt på boende.

Jag tror bestämt att jag numer inte är lika förtjust i helg som förr. Sedan ett par helger tillbaka har jag upplevt att jag är som i ett vakuum. Det dyker inte upp några nya jobb att söka. Det går inte att ringa till jobb för att visa intresse. Det är inga jobb som ringer. Jag blir galen!

Nä, tacka vet jag imorgon. Då är det måndag. Hurra!

Idag har jag endast druckit en (okej, en och en halv) kopp kaffe. Mina goda vanor bara flödar. Gick nämligen upp halv nio för att gå morgonpromenad. Gissa om de här hemma blev förvånade.

Anmälde mig till Vår Ruset idag. Även det är bra för min hälsosamma livsstil!

Märkliga matvanor får man här på landet. Livet är beroende av väder och att inga oförutsedda saker sker - så som haveri av maskiner. Detta innebär att lunch ibland kan behöva intagas ganska sent. Mitt regelbundna matschema kunde slänga sig i väggen när jag hamnade här.
Jag klev upp och åt frukost klockan nio. Detta äter jag nu kring tio.
Lunch åt jag förut klockan tolv, och senast 12:05 började magen kurra. Nu äts lunchen kl 15:00 snarare som regel än undantag. Ibland även senare än så. Detta var förr tiden för min fikapaus. Kvällsmat åt jag kl 18, vilket nu dukas upp kring kl 20.

Att jag nu är hungrig klockan fem beror på att min kropp är förvirrad. Hela situationen i sig är något nytt och annorlunda för mig. En månad har gått. Undra hur länge till det blir?

Jag kom inte till New York. Flyget var inställt.
Istället spenderade vi en dag i Malmö. Inte riktigt samma sak, men åtminstone något.

Om ungefär 35 timmar är tanken att jag ska sitta på ett flygplan till New York.
Kan du tro att jag har varit lugn under helgen? För jo, det har jag faktiskt. Och jag är egentligen fortfarande lugn. Men jag är samtidigt förbaskat orolig. What if vi inte kommer iväg? Otänkbart.

Så: om 35 timmar sitter jag på ett flygplan, någonstans mellan Köpenhamn och New York. Punkt slut.