Ett vad är ett vad.
Igår sa Patrik att om jag slutar dricka (blev senare tar ut min piercing) så slutar han snusa. Eller tvärtom. Det är så fånigt. Jag har alltså erkänt att jag inte kan sluta dricka. Varför?
Varför kan jag inte sluta dricka? Rent formellt kan jag sluta. Men det skulle innebära att jag skulle sluta festa. Ja, jag är en svag människa med dålig karaktär - men det är väl de flesta andra också. Jag har gått ut nykter, och jag har haft roligt då också. Men att sitta där helnykter på en förfest när alla super och blir allt mer högljudda... Nä, det är inte min cup of tea.
Fast att jobba nykter på kåren är kul. Och att gå ut ett helt gäng nyktra kan vara kul. Men själv - no way.
För att komma tillbaka på vad-spåret... Sluta snusa och ta ut en piercing känns inte alls vara lika villkor på något sätt. Särskilt inte när man snusat nästan halva livet. Nu vet jag inte exakt när han började snusa, men han har gjort det väldigt länge åtminstone. Jag har haft min stav i ett år snart och har bitit av mig delar av två eller tre tänder vid ett flertal tillfällen. Det beror på att den sitter för långt fram på tungan. Har funderat över om jag ska klippa av tungsträngen en bit bak och göra ett nytt hål i tungan. Fast det skulle kosta ganska mycket kan jag tänka mig. Och dessutom vara lite onödigt arbete för en sådan liten grej. Bättre att satsa på att laga tänderna (vad ska tandläkaren säga om dom?).
Nu kom jag på sidospår igen... Jag har vid några tillfällen (i anknutning till avbitna tänder) tänkt att jag ska ta ut piercingen om det händer igen. Inte för att jag gjort det hittills. Patrik har inte slutat snusa innan.
Ah gud. Jag vet inte vad jag vill komma fram till. Kanske att det är en dålig idé att ha ett sådant vad? Eller att min del av vadet är så fånigt lätt, men inte går att ångra när det väl är gjort. Samtidigt som Patrik kan få återfall och börja snusa igen. Åh. Ska jag anta vadet? Eller överenskommelsen som det snarare är...
Varför kan jag inte sluta dricka? Rent formellt kan jag sluta. Men det skulle innebära att jag skulle sluta festa. Ja, jag är en svag människa med dålig karaktär - men det är väl de flesta andra också. Jag har gått ut nykter, och jag har haft roligt då också. Men att sitta där helnykter på en förfest när alla super och blir allt mer högljudda... Nä, det är inte min cup of tea.
Fast att jobba nykter på kåren är kul. Och att gå ut ett helt gäng nyktra kan vara kul. Men själv - no way.
För att komma tillbaka på vad-spåret... Sluta snusa och ta ut en piercing känns inte alls vara lika villkor på något sätt. Särskilt inte när man snusat nästan halva livet. Nu vet jag inte exakt när han började snusa, men han har gjort det väldigt länge åtminstone. Jag har haft min stav i ett år snart och har bitit av mig delar av två eller tre tänder vid ett flertal tillfällen. Det beror på att den sitter för långt fram på tungan. Har funderat över om jag ska klippa av tungsträngen en bit bak och göra ett nytt hål i tungan. Fast det skulle kosta ganska mycket kan jag tänka mig. Och dessutom vara lite onödigt arbete för en sådan liten grej. Bättre att satsa på att laga tänderna (vad ska tandläkaren säga om dom?).
Nu kom jag på sidospår igen... Jag har vid några tillfällen (i anknutning till avbitna tänder) tänkt att jag ska ta ut piercingen om det händer igen. Inte för att jag gjort det hittills. Patrik har inte slutat snusa innan.
Ah gud. Jag vet inte vad jag vill komma fram till. Kanske att det är en dålig idé att ha ett sådant vad? Eller att min del av vadet är så fånigt lätt, men inte går att ångra när det väl är gjort. Samtidigt som Patrik kan få återfall och börja snusa igen. Åh. Ska jag anta vadet? Eller överenskommelsen som det snarare är...
Kommentarer
Trackback