Mitt i kändisvärlden
Jag är ingen kändisletare. Under mina fyra år i Djurparken, såg jag inte en enda kändis - trots att de, enligt mina arbetskamrater, varit i samma rum för bara en minut sedan. Totalt värdelöst. De visar och pekar lite försynt, var kändisen står. Jag ser ingenting. Samma gäller när mina vänner ser kändisar på stan. De ser någon, och jag ser ingen.
Sure, jag ser kändisar på livescener. Och visst, efter många om och men lyckades mina kompisar peka ut Leif Pagrotsky på Hultsfredsfestivalen (en kort gubbe med långa livvakter). Men det är väl inget att skryta med. Jag är aldrig den som får syn på kändisar. Inte ens när Magnus Uggla gick upp (och sedan ner) för Drottninggatan i Norrköping för en massa år sedan, då jag och min kompis satt och fikade såg jag honom. Om hon inte sagt något, skulle jag antagligen bara tänkt att det var en kort människa med fluffigt hår som gick förbi.
MEN (i sann Tony Irving-stil) nu, vid 22 års ålder har jag fått syn på min första kändis.
Jag förstår att alla nu undrar vem det kan vara, och ifall jag behöll mitt lugn, och ifall jag bad om en autograf. Men det får bli en cliff-hanger.
Sure, jag ser kändisar på livescener. Och visst, efter många om och men lyckades mina kompisar peka ut Leif Pagrotsky på Hultsfredsfestivalen (en kort gubbe med långa livvakter). Men det är väl inget att skryta med. Jag är aldrig den som får syn på kändisar. Inte ens när Magnus Uggla gick upp (och sedan ner) för Drottninggatan i Norrköping för en massa år sedan, då jag och min kompis satt och fikade såg jag honom. Om hon inte sagt något, skulle jag antagligen bara tänkt att det var en kort människa med fluffigt hår som gick förbi.
MEN (i sann Tony Irving-stil) nu, vid 22 års ålder har jag fått syn på min första kändis.
Jag förstår att alla nu undrar vem det kan vara, och ifall jag behöll mitt lugn, och ifall jag bad om en autograf. Men det får bli en cliff-hanger.
Kommentarer
Trackback