Om pappa, del 1
Jag avundas alla som har privilegiet att ha två fungerande föräldrar.
Efter jobbet (jag skulle lämna tillbaks farfars bil idag) körde jag en sväng till min storasyster för att låna toaletten och lämna en CD-skiva (saga) till barnen. Fast kanske mest för att träffa dom. Lekte lite med barnen, pratade med Johanna, beundrade Felicia...
Efter en stunds ammande utav pluttan lämnade Johanna över Felicia till Anders. Och jag tänkte nog inte på det just då, men fan vad jag är arg på min pappa! Anders och Johanna måste nog vara världens bästa föräldrar. Det är inte så att jag tycker illa om min egen mor (hon är bäst!), men min pappa är totalt värdelös i sitt föräldraskap. Åtminstone emotionellt.
Jag avundas alla som har privilegiet att ha två fungerande föräldrar och önskar att jag också hade det. Fast samtidigt måste jag erkänna att jag säkert inte hade vuxit upp till samma person om jag hade känt min pappa (för jag känner honom inte). Jag kanske hade blivit värsta bonden (douh?!).
När jag tänker på det så inser jag att jag ändå är tacksam över att jag var så pass liten och "ovan" vid mina föräldrar när de separerade. Såvitt jag minns förstod jag inte vad som hände, och det är förmodligen lika bra. Men jag undrar vad som knakade på i min hjärna. Minns när vi flyttade. När vi tittade på radhuset (trapporna var lite obehagliga). När vi kom till nya stället. Jag minns den nya tvn, bordet i Josefins och mitt rum som jag trodde kom med lägenheten, och som senare byttes ut. Och jag minns ångesten över att åka till pappa, och tacksamheten av att få komma hem (till mamma) igen.
Jag blir så jävla ledsen. Lämnade farfars bil förut. Känner fortfarande av tacksamheten över att få komma hem (till mamma) igen.
Fan ta min pappa!
Efter jobbet (jag skulle lämna tillbaks farfars bil idag) körde jag en sväng till min storasyster för att låna toaletten och lämna en CD-skiva (saga) till barnen. Fast kanske mest för att träffa dom. Lekte lite med barnen, pratade med Johanna, beundrade Felicia...
Efter en stunds ammande utav pluttan lämnade Johanna över Felicia till Anders. Och jag tänkte nog inte på det just då, men fan vad jag är arg på min pappa! Anders och Johanna måste nog vara världens bästa föräldrar. Det är inte så att jag tycker illa om min egen mor (hon är bäst!), men min pappa är totalt värdelös i sitt föräldraskap. Åtminstone emotionellt.
Jag avundas alla som har privilegiet att ha två fungerande föräldrar och önskar att jag också hade det. Fast samtidigt måste jag erkänna att jag säkert inte hade vuxit upp till samma person om jag hade känt min pappa (för jag känner honom inte). Jag kanske hade blivit värsta bonden (douh?!).
När jag tänker på det så inser jag att jag ändå är tacksam över att jag var så pass liten och "ovan" vid mina föräldrar när de separerade. Såvitt jag minns förstod jag inte vad som hände, och det är förmodligen lika bra. Men jag undrar vad som knakade på i min hjärna. Minns när vi flyttade. När vi tittade på radhuset (trapporna var lite obehagliga). När vi kom till nya stället. Jag minns den nya tvn, bordet i Josefins och mitt rum som jag trodde kom med lägenheten, och som senare byttes ut. Och jag minns ångesten över att åka till pappa, och tacksamheten av att få komma hem (till mamma) igen.
Jag blir så jävla ledsen. Lämnade farfars bil förut. Känner fortfarande av tacksamheten över att få komma hem (till mamma) igen.
Fan ta min pappa!
Kommentarer
Postat av: madde
säger bara *styrkekram* jag vet hur det är att ha dåliga föräldrar. Det är iallafall skönt att man inte måste älska dem, trots allt har vi ju inte valt dem själva.
Trackback