fluga

Ikväll får jag öppna årets första paket. Och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det . Mest obehag. Upplever scenariot i tankarna, om och om igen. Tänker på hur det såg ut, hur jag reagerade och vad som var. Trycker lite på bandaget och saknar något. Jag både vill och inte vill se hur det ser ut nu. Mest inte vill. Jag skulle nog kunna ha kvar bandaget (till det ramlar av utav sig själv förstås) och leva på som om inget hänt. Som om att jag alltid haft en stor vit bomullsböld på fingret. Lite som ett gosedjur.

Sköterskan som band fingret innan jag fick gå sa jag såg blek ut. Jag håller med henne. Jag ser ut som att jag är påväg att dö när som helst. Och alldeles grå. När jag har tagit bort bandaget, kanske imorgon, ska jag nog lyxa till det med ett stycke konstgjord sol. Vettig mat får nog vänta. Köpte Kelda-soppor igår.